Förnöjsam pappa: Undergången (8 augusti, 2018)

Onsdagen den 8 augusti, 2018

Natten till i dag genomled jag en hisklig dröm.

Första akten.

Jag, AJE och min mor M stod på balkongen till villan hemma i Gnarp. ALA och min bror L hade rest till Göteborg, de bodde på hotell där.

Väst om oss i skymningsljuset såg vi flera höghus, de två högsta ett par stora torn, mellan vilka hängde en vitmålad gångbro utan golv. För den som behövde ta sig över fanns endast glesa reglar att sätta fötterna på.

Jag frågade mor M vilken by utanför socknen dessa tillhörde, hon blev svaret skyldig.

I sydost, nog ända bortåt Strömsbruk, såg jag en flamma stå rätt upp ur landskapet. Svajande, illavarslande, brann den i grönt.

Jag och mor M förstod att något stort och allvarligt var i görningen. Jag ville inte oroa AJE, startade ändå TV:n för att se efter om någon utsändning av nyheter pågick. Gamla filmer visades, nonsens, inget annat. Ville man inte låtsas om det uppkomna läget?

Nätet, alltså internet, tycktes fungera, men inga nyhetskällor fanns att tillgå, ingen kommunikation var möjlig.

På uteplatsen under balkongen träffade jag oväntat på människor, bland vilka några var mig bekanta, andra okända. De hade samlats till en enkel fest. Jag slog mig ner bredvid herrn som, det var ju han som …

Jag hälsade, skrattade, vi samtalade, ställde frågor. Hade Europa någon kontakt med Amerika? Nej, knappast. Kontinenternas förbindelse var bruten. I mor M:s trädgård hölls sålunda och härmed ett sista kallsvettigt afternoon tea på världens modernaste, osänkbara skepp.

Inåt land, över Ås eller Grängsjö, iakttog jag en svärm av gnistor. Plötsligt briserade dessa som i ett fyrverkeri. Min oro ökade, jag ville ringa ALA, jag måste nå honom, men telefonen krånglade.

Vid undergången borde jag, ALA och AJE vara tillsammans.

I horisonten växte sakta en grov mosaik, som glas underbart skimrande i blått och vitt. Jag förstod inte vad det var, men mor M visste.

Det är vatten, sa hon.

Vi skulle förgås inom några minuter.

Det kan inte vara sant! tänkte jag, såg på AJE och på mor M. En värld i krig, naturen i uppror, det här var vår sista stund, stormvågen närmade sig.

Med tungan fastklistrad i gommen hörde jag mitt hjärta bulta hårt. Jag befann mig i Huddinge, i vårt hus. Jag såg AJE sova i sin säng, tänkte på ALA som sov på övervåningen i sin. Jag var mycket lättad.

Sedan somnade jag om, drömde ånyo framåt morgonen.

Andra akten.

Det var förmiddag, jag och mina söners mor B var helgklädda, utanför mataffären i Gnarp träffade vi min arbetskamrat herr PM.

Med spelad avspändhet frågade jag honom hur det stod till och om det var känt, huruvida staden New York existerade. Han visste inte, ingen visste något.

Världen fanns fortfarande till, liksom vi människor, tryggheten var nu liksom förgiftad, av vår glädje, våra möjligheter till lycka, återstod endast fasader, framtiden – ett skenmaskineri.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.